Institutionen för moderna språk

Historik

Redan i stormaktstidens mångspråkiga Sverige fanns det flera som ägnade sig åt studier av landets finsk-ugriska språk och folk, men det dröjde ända till slutet av 1800-talet innan sådan forskning etablerades vid universitetet. En fotografson från Västerås, Karl Bernhard Wiklund, som av en slump blivit intresserad av samerna och deras språk, blev den som grundade ämnet i Uppsala och förde den svenska forskningen om samernas språk och kultur till den internationella forskningsfronten. Det var behovet av kunskap om Sveriges inhemska finsk-ugriska minoriteter som ledde till att ämnet etablerades, först som en personlig tjänst för Wiklund och sedermera i form av en fast lärostol i ”finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska”.

När Wiklund pensionerades 1933 och efterträddes av lärdomsgiganten Björn Collinder, bibehöll forskning i finska och samiska sin dominerande ställning. Samtidigt blev ämnet både bredare och smalare. Wiklund talade om sin vetenskap som ”lappologi” och med det menade han ett allsidigt studium av både språk, kultur och historia. Från och med Collinder stod forskningen i språket i centrum. Å andra sidan breddades ämnet genom att flera finsk-ugriska språk fick större uppmärksamhet. Det kan t.ex. nämnas att den första handboksserien om finsk-ugriska och samojediska språk gavs ut i Uppsala av Collinder och hans medhjälpare. Den består av en etymologisk ordbok (Fenno-Ugric Vocabulary”, 1955), en översiktlig presentation av de flesta finsk-ugriska och samojediska språk (”Survey of the Uralic Languages”, 1957) och en historiskt-jämförande grammatik (”Comparative Grammar of the Uralic Languages”, 1960). Uralisk är samlingsbeteckningen för finsk-ugriska och samojediska språk.

Bo Wickman, som efterträdde Collinder på lärostolen 1961, hade kommit in i den finsk-ugriska världen på en lite ovanlig väg: han började studera ungerska vid Stockholms högskola i mitten på 30-talet och kom senare att studera ett annat ugriskt språk, chantiska, för den internationellt framstående experten Wolfgang Steinitz, som uppehöll sig som flykting i Stockholm under andra världskriget. Först därefter tog Wickman upp de för svenska fenno-ugrister gängse språken finska och samiska. Även Wickmans forskning präglades av en stor finsk-ugrisk – eller rent av uralisk – bredd.

Under 1960- och 1970-talet hade särskilda professurer i finska och samiska inrättats i Stockholm (finska) och Umeå (finska, samiska). När Wickman efterträddes av Lars-Gunnar Larsson 1982, ändrades därför benämningen och inriktningen på lärostolen i Uppsala. Den nya – eller egentligen nygamla eftersom Wiklunds personliga professur hade benämningen ”finsk-ugrisk språkforskning” – innebar en breddning av ansvarområdet. Ansvaret för estniska, ungerska och de många finsk-ugriska minoritetsspråken i Sovjetunionen var nu uppenbart. Sådana studier hade, som nämnts, bedrivits redan på Collinders och Wickmans tid, men genom Sovjetunionens sammanbrott och östra Europas återgång till äldre förhållanden, med fria stater i Baltikum och ett fritt Ungern kom omvandlingen av ämnet finsk-ugriska språk att bli dramatisk. Alla finsk-ugriska och samojediska språk blev nu åtkomliga för forskare i väst. Situationen kan endast jämföras med hur det vore för en professor i latin att helt plötsligt hamna i en stad där alla talade latin.

Fenno-ugristerna i Uppsala etablerade under 1990-talet direkta kontakter med finsk-ugriska forskare inne i Ryssland, forskare som hade finsk-ugriska språk, som mariska eller komi, som modersmål. Kontakterna med modersmålstalande forskare i såväl Rysslands finsk-ugriska republiker som i Sverige och Skandinavien upprätthålls fortfarande. Traditionell historiskt-jämförande finsk-ugrisk (eller uralisk) språkforskning ställde historisk ljudlära, morfologi och ordförråd i centrum. På senare år har intresset ökat för att finna finsk-ugriskt och samojediskt baserade svar på frågor som ställs inom den allmänna språkvetenskapen. Dessutom berikar beskrivningar av mindre kända och hotade finsk-ugriska och samojediska språk redan i sig den allmänna språkvetenskapen med ny kunskap.

Finskans och samiskans ställning som minoritetsspråk i Sverige och det nationella ansvar för estniska som Uppsala universitet tilldelats har inte endast ökat betydelsen, utan även intresset för dessa språk.

Professorslängd

K. B. Wiklund var den förste professorn i finsk-ugriska språk i Uppsala och i Sverige: Den tjänst han fick 1906 var en personlig professur i finsk-ugrisk språkforskning. Inför Wiklunds pensionering blev professuren ordinarie med särskild betoning på Sveriges inhemska finsk-ugriska språk.

Professorslängd för lärostolen i finsk-ugriska språk:

Period Innehavare Benämning
1906-1931 Karl Bernhard Wiklund (personlig tjänst) finsk-ugrisk språkforskning
1931-1933 Karl Bernhard Wiklund (ordinarie tjänst) finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska
1933-1961 Björn Collinder finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska
1961-1982 Bo Wickman finsk-ugriska språk, särskilt lapska och finska
1982-2012 Lars-Gunnar Larsson finsk-ugriska språk
2014- Rogier Blokland finsk-ugriska språk

2001 blev Raimo Raag efter befordran anställd som professor i finsk-ugriska språk, särskilt estniska, och 2009 Leena Huss som professor i finska.