Institutionen för moderna språk

En historik över forskning i Romanska språk

Vid Uppsala universitet tog undervisningen i franska, spanska och italienska sin början på 1600-talet, då en språkmästare hade tillsatts i dessa språk. De moderna språken betraktades då som övningsämnen, exercitia, och språkmästarnas akademiska status var därför låg: de hade inte rätt att föreläsa från kateder och måste gå sist i de akademiska processionerna.

De romanska språken blev egentliga akademiska ämnen först i och med inrättandet av en professur i nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur 1858, vars båda första innehavare, Carl Wilhelm Böttiger och Jacob Theodor Hagberg, var romanister (Rydén 2000:78ff.).

Sedan 1904, då en professur i romanska språk inrättades, har de romanska språken studerats inom detta ämnesområde. Alla innehavare av denna professur har haft franska som huvudspråk (Se Professorslängd nedan).

Länge dominerade det historiskt-filologiska studiet av det medeltida franska språket och dess dialekter. Belysande för tidsandan bland dåtidens Uppsalaromanister är Johan Visings möte med Gaston Paris 1880. Vising hade kommit till den franska huvudstaden för att studera för den berömde romanisten tillsammans med ett tiotal unga tyska romanister: ”Vi förhördes i fransk språkhistoria”, konstaterar Vising (1938:59), ”och jag fann genast att i den materien var jag mina medexaminander överlägsen, ty sådant hade vi grundligt studerat i Uppsala”.

Redan under denna filologiska period gjordes flera lingvistiska ansatser, bl.a. av Carl Svedelius, vars Analyse du langage, appliquée à la langue française (1897) av vissa anses ha inspirerat Saussure. Detta arbete rönte dock inte någon större uppskattning i det dåtida Uppsala, utom möjligen av Adolf Noreen.

På 1960-talet genomgick studiet av de romanska språken vid Uppsala universitet ett paradigmskifte. Dåtidens doktorander önskade att skriva avhandlingar som gav dem praktiskt användbara kunskaper i deras framtida undervisningsverksamhet på universitetet eller i skolväsendet. I en lång rad avhandlingar undersöktes strikt synkroniskt det samtida skrivna standardspråkens – och i några fall äldre språkskedens – syntax på grundval av stora korpusar. Detta var korpuslingvistik avant la lettre, före datorernas tid. Stor vikt lades vid den kvantitativa analysen av korpusdata. Den kvalitativa analysen, som varierade i djup, var huvudsakligen inspirerad av europeisk strukturalism. Dessa studier väckte berättigad uppmärksamhet i den franskspråkiga världen, där detta paradigm blev känt under benämningen Uppsalaskolan (Carlsson 1976). År 1968 tog studiet av den franska litteraturen fart med inrättandet av en professur i franska, särskilt franskspråkig litteratur (Se under Professorslängd nedan).

På 1990-talet var det dags för ett nytt paradigmskifte. Det nya paradigmet kan dock inte karaktäriseras som en enhetlig ”skola”. Snarare är det fråga om en rad olika, men relaterade, paradigm, som speglar den samtida lingvistikens olika domäner och teoribildningar: logisk-semantisk, pragmatisk, kognitiv, kontrastiv och interaktionistisk lingvistik, samt översättnings- och språkinlärningsforskning. Fortfarande är de flesta studier korpusbaserade, men det är inte bara det skrivna standardspråken som studeras, utan också det talade språkets olika register, diskursgenrer, regionala och lokala varieteter, och olika typer av inlärarfranska. Den kvalitativa analysen av korpusdata har blivit allt viktigare i många avhandlingar och artiklar, samtidigt som den kvantitativa analysen har fått en något mindre framträdande plats.

Carlsson, L., 1976, ”L’Étude des langues romanes depuis 1890”, Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala University 500 Years, Vol 6: Faculty of Arts at Uppsala University, Linguistics and Philology, Uppsala, 89-98.

Frängsmyr, C., 2010, Uppsala universitets historia 1852-1916, Uppsala universitets historia 1793-2000, vol. 2:2, Acta Universtatis Upsaliensis, 203-214.

Kronning, H., 2006, ”Franska språket i världen och i Uppsala”, Språkröret, Nr 4, Årgång 6, 1-3.

Rydén, M., 2000, ”Axel Erdmann och studiet av de moderna språken i Uppsala vid det förra sekelskiftet”, Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala. Årsbok 2000, Uppsala, 77-96.

Sundell, L.-G., 2011, "Nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur", Kungl. Humanististiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala. Årsbok 2011, Uppsala, 45-66.

Sundell, L.-G., 2013, "Les débuts de la philologie romane à Uppsala", Norén, C. et al. (eds), Modalité, évidentialité et autres friandises langagières. Mélanges offerts à Hans Kronning à l'occasion de ses soixante ans, Berne : Peter Lang, 311-325.

Vising, J., 1938, Minnesbilder, Stockholm: Bonniers.

Professorslängd

Professorslängd för lärostolen/programprofessuren i romanska språk

Period Innehavare Benämning
1890-1904    Per Adolf Geijer Nyeuropeisk lingvistik och modern litteratur (med undervisningsskyldighet bl.a. i romanska språk)
1904-1906 Per Adolf Geijer
1908-1932 Erik Staaf
1932-1943 Johan Melander
1943-1959 Paul Falk
1959-1972 Bengt Hasselrot
1973-1991 Lennart Carlsson
1994-2008 Kerstin Jonasson Romanska språk, särskilt franska
2008- Hans Kronning

Sedan år 2000 har följande professorer i franska/romanska språk, särskilt franska anställts efter befordran: Hans Kronning, Lars-Göran Sundell (emeritus), Sven Björkman (emeritus) och Coco Norén.

Professuren i franska, särskilt franskspråkig litteratur inrättades 1968. Dess innehavare har varit Gunnar von Proschwitz, Maija Lethonen, Jean-François Battail, Kristina Wingård Vareille, Sigbrit Swahn och Brynja Svane, som gick i pension 2008.

Därefter inrättades 2009 två forskningslektorat:

• ett i franska, särskilt franskspråkig litteratur, innehavare: docent Sylviane Robardey Eppstein.

• i spanska språket, innehavare: docent Fernando Wachtmeister Bermúdez.