Institutionen för moderna språk

Historik

Den tidigaste akademiska undervisningen i slaviska språk i vårt land bedrevs, av lättförståeliga utrikespolitiska skäl, vid Krigshögskolan, som grundades 1878. På 1880-talet fick Uppsala universitet, genom motion i riksdagen av den kände liberalen Adolf Hedin, möjlighet att arvodera en lärare med 2 500 kr årligen. 

Den man som främst kom i fråga då det gällde en lärartjänst i slaviska språk vid vårt universitet var J.A. Lundell (f. 1851), sedan 1882 docent i fonetik. Han förordnades till eo professor i slaviska språk 1891 och blev ordinarie på lärostolen 1909, i samband med att eo-professurerna generellt avskaffades. Han avgick med pension 1916. 

Även om Lundells insatser inom ämnet slaviska språk var betydande är det inte främst därför som han blivit ihågkommen av eftervärlden. För forskningen inom nordiska språk har hans gärning haft stor betydelse genom att han redan 1878 offentliggjorde det fonetiska så kallade landsmålsalfabetet, varigenom svenska dialektuttal kunde åskådliggöras i skrift. Dessutom var han synnerligen verksam inom det kulturellt pedagogiska livet i Uppsala stad. Tillsammans med Ida Norrby grundade han Fackskolan för huslig ekonomi. Han låg också bakom skapandet av Uppsala Enskilda Läroverk och Etisk-pedagogiska institutet. Alla dessa inrättningar finns ännu kvar i staden men under andra namn och naturligtvis med delvis ändrade målsättningar. Som person var J. A. Lundell ovanligt drivande och entusiastisk men han kunde också visa häftighet och var inte alltid lätt att samarbeta med.

Efter Lundells avgång dröjde det, främst beroende på svårigheten att finna lämpliga utländska sakkunniga, länge innan professuren kunde återbesättas. Under tiden upprätthölls undervisningen av docenten, tillika läroverkslektorn Tore Torbjörnsson. Sökande till professuren var Torbjörnsson samt den kände slavisten och poeten Sigurd Agrell från Lund. Ämbetet tillföll emellertid lektorn Richard Ekblom (f. 1874). Han utgav en rysk grammatik, som kom i sex upplagor och nyttjades ännu på 1950-talet. Men han forskade också i litauisk fonetik och skrev om polska ortnamn jämte åtskilligt annat. Själv upsaliensare och född i Västergötland var han under många år en uppskattad inspektor för Västgöta nation. Känd för en bredare allmänhet blev han genom sina under 30- och 40-talen utgivna tre samlingar av resekåserier. Hans underfundiga humor och känslan för de bisarra inslagen i livet gjorde honom till en framstående essäist. Under titeln ”Tåget går, professorn” publicerade Jan Olof Olsson (Jolo) ett urval av dessa kåserier 1961. Richard Ekblom blev emeritus 1939 men fick vara verksam under lång tid innan han avled 1959. 

Hans efterträdare blev 1940 Gunnar Gunnarsson. Han var norrlänning och upsaliensare men hade under några år varit professor vid Lunds universitet. Under 1940-talet började det stå klart för myndigheterna att till ämnet hörde en rad skilda språk, som visserligen var besläktade men som krävde sina särskilda specialister inom undervisning och forskning. Dessutom hade den politiska utvecklingen i Europa under 1900-talets första hälft medfört, dels att intresset för de slaviska folkens språk och kultur ökade, dels att flyktingar ifrån länderna i östra Europa i högre utsträckning sökte sig till Sverige. Studenttillströmningen till ämnet ökade efter andra världskrigets slut, också i Uppsala. 

Under denna uppbyggnadstid, som fick stor betydelse för slaviska institutionen, som den nu kallades, ägnade sig dess ledare professor Gunnarsson också åt universitetspedagogisk verksamhet bland annat genom utarbetandet av en rysk och en polsk nybörjarbok samt medverkan i ett rysk-svenskt lexikon.

Gunnar Gunnarsson avgick med pension 1966 och efterträddes av Józef Trypućko. Denne var född i Polen 1910 men hade efter studier i hemlandet verkat som polsk lektor i Helsingfors under slutet av 1930-talet. I samband med Polens uppdelning mellan tyskar och ryssar hösten 1939 kom han till Sverige. Senare inskrevs han som student vid Uppsala universitet och promoverades här till fil. dr 1947. Han blev docent i slaviska språk samma år och var under de följande två decennierna mycket aktiv i olika sammanhang inom forskning och undervisning. Han företog en rad studieresor. 

Nämnas kan ett betydelsefullt projekt, som han initierade. Under en av de många striderna mellan Sverige och Polen, närmare bestämt år 1626, hade svenskarna som krigsbyte tagit ett stort bibliotek, tillhörigt jesuitkollegiet i det polska Braniewo. Volymerna fördes till Sverige och hamnade i Uppsalas nygrundade universitetsbibliotek. Józef Trypućko arbetade i många år med att sammanställa en katalog över denna stora och märkliga samling. När han avlidit år 1983 fortsattes arbetet av andra på Carolina i samverkan med polska forskare och biblioteksmän. Projektet kunde avslutas 2007. Som ett uttryck för polackernas tacksamhet kunde de båda överbibliotekarierna Thomas Tottie och Ulf Göranson i augusti 2009 mottaga Riddarkorset av Republiken Polens Förtjänstorden. 

Józef Trypućko blev emeritus 1977. Vid slaviska institutionen hade under hans tid också bland andra Carin Davidson (f. 1920) och Lennart Kjellberg (1913–2004) varit verksamma. Davidson blev senare professor i ryska språket och litteraturen vid Åbo akademi. Kjellberg var förste bibliotekarie på Carolina och slog där vakt om slavistiken samtidigt som han spred kunskap i Sverige om polsk skönlitteratur. Hans bok Den klassiska romanens Ryssland blev mycket uppskattad av alla som läser de stora ryssarnas verk och som behöver veta mera om det samhälle och den kultur i vilken denna litteratur växte fram och utspelar sig. 

Föregående innehavare, Sven Gustavsson (1938– 2013) tillträdde professuren i slaviska språk vid Uppsala universitet 1977 och avgick med pension 2003. Gustavsson studerade 1957–1961 nordiska språk, litteraturhistoria med poetik samt ryska och därefter slaviska språk vid Stockholms högskola/Stockholms universitet. Han disputerade 1969 på en avhandling om presensaccenten i sydslaviska språk. Under docenttiden i Stockholm sysslade han bland annat med modern rysk grammatik, Solzjenitsyns språk och den serbiske författaren Vasko Popa samt gjorde en av de allra första översikterna över det rusinska språket i Jugoslavien.

Som professor upprätthöll han goda förbindelser med slavistiken i de fem slaviska länderna Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Bulgarien. När det kommunistiska systemet bröt samman och federationerna upplöstes i det som kallats Östeuropa, såg han det som en viktig uppgift att hålla fortsatt kontakt med forskningen i de nya staterna. Gustavsson blev också involverad i många uppdrag utanför universitetet, t. ex. vid UHÄ och i Svenska institutets stipendienämnd. Under tiden som professor ägnade han diskussionen kring problemet ”Vem har skrivit ’Stilla flyter Don’?” stor uppmärksamhet. Han bedrev också, inom ramen för olika projekt, forskningar rörande det bulgariska poetiska språket, polsk poesi etc.

Ett område som kom att uppta allt mer av hans intresse var minoritetsfrågor, dels i de slaviska länderna, dels vad gäller slaviska språkminoriteter och invandrarspråk. I detta sammanhang engagerade han sig aktivt i Centrum för multietnisk forskning [idag Hugo Valentin-Centrum, JN]. I slutet av 1990-talet koncentrerades hans forskning mer och mer kring frågor om språksituationen i före detta Jugoslavien.

(Källa: Professorsinstallation vid Uppsala universitet höstterminen 2009, Acta Universitatis Uppsaliensis; Skrifter rörande Uppsala universitet; B. Inbjudningar 159, s. 64–68)
 

Professorslängd

J.A. Lundell 1891–1916 (e.o. 1891–1908)
Rickard Ekblom 1921–1939
Gunnar Gunnarsson  1940–1966
Józef Trypućko 1966–1977
Sven Gustavsson 1977–2003
Jussi Nuorluoto 2008–